STOCKHOLM 20190703

Sthlm Five - Race report 🏆 🖐


Finisher. I mål. Färdig. Slut. Stolt. Alltså vilken prestation.
Ja, jag tycker faktiskt det är läge att skryta lite efter att ha genomfört 47,4 kilometer löpning på en dag.
Det här är historien om när jag sprang den virtuella löptävlingen
Sthlm Five.

En fot fram, nästa fot fram, första foten fram igen och så den andra och så vidare och så vidare. För några år sen hatade jag att springa. 5 kilometer var oftast vedervärdigt. Blodsmak i munnen. Såg ingen njutning alls.

Minns så väl när en kollega frågade, eller rättare sagt tjatade på mig, om att jag skulle hänga med och springa ”Tunnel Run Citybanan”, 7,6 km löparfest under Stockholm. ”För långt” var mitt svar varje gång jag fick frågan. Det var då. Tisdagen den 30:e juni sprang jag Sthlm Five, fem delsträckor med en sammanlagd längd på 47,4 km. På en dag. Tiderna förändras!

När coronan kom och tog oss blev det plötsligt helt ändrade förutsättningar för årets löparfester. Besvikelse och hopp blandades om vartannat och ganska snabbt gick det lite inflation i virtuella lopp - istället för att springa tillsammans springer man en och en, reggar sin tid i app eller på en sajt och så får man sin belöning på posten. Typ. 

Jag signade snabbt upp på Coronamilen som jag tyckte var ett kul initiativ, men sen blev jag mest stressad och pressad av alla lopp. Jag ville vara med på mycket och ville också prestera, vilket inte gynnade min tänkta träningsplan. Lyckades dock forcera mina krav och struntade i loppen, det kändes inte så lustfyllt. När sen Sthlm Five dök upp i mitt flöde kände jag spontant att det inte var något för mig, springa fem olika rundor runt om i stan, njae. Sen läste jag om de olika utmaningsnivåerna.

Sthlm Five innehåller fem rundor; Brunnsviken, Djurgården, Kungsholmen, Årstaviken och Södermalm runt. Klara alla fem under sommaren och bli belönad med brons, klara dem under en vecka och få silver eller kör dem på en dag och få guld.

Antagligen bestämde jag mig i samma stund som jag läste guld.

Utmaningar funkar verkligen på mig. Jag måste ha någon form av motstånd, det måste vara lite svårt. Som när jag bestämde mig för att börja gilla löpning, som när jag ett halvår efter att jag faktiskt börjat njuta lite av sporten bestämde mig för att springa halvmaran och så vidare. I år var mitt primära mål att göra ett andra försök på att klara Stockholm Marathon under fyra timmar, men de planerna raserades på grund av pandemin.

Jag hittade en lucka i min kalender - en ledig dag. Tisdagen den 30 juni 2020 skulle bli dagen då jag sprang min längsta distans någonsin, 47400 meter. Galenskap!

Mina funderingar inför loppen handlade inte om att ”klara av dem” på en dag, det var jag ganska säker på att jag skulle göra. Jag hade absolut inga tidskrav, den här utmaningen handlade bara om genomförande.

Mina funderingar handlade istället mest om transport, logistik och hur jag skulle kunna förvara kläder, vätska och annan nutrition under tiden jag sprang. Hade absolut ingen lust att springa med ryggsäck.





🏃‍♂️ 1 - Brunnsviken


Kände lite rädsla för att lämna sakerna, men lämnade ändå min påse och överdragsjacka vid tennisbanorna där starten gick. Peppad på utmaningen startade jag lite fort, med tanke på dagens alla kilometer, men benen var pigga och tids nog höll jag igen. Har bara sprungit sträckan en gång tidigare, så jag fick ägna en del tid åt att kolla beskrivningen över banan. Använde kanske den detaljerade kartan för lite, men jag hade svårt att lokalisera min exakta position och få hjälp av den. Fick lite vägledning av en tjej och sprang och småsnackade lite med henne ett tag. Hon lät väldigt imponerad över mitt åtagande, det gav mig mycket pepp.

Övergången vid Roslagsvägen/Norrtäljevägen var meckig. Trapp upp och trapp ned för att komma över kanalen. Släppte förbi ett hurtigt gäng medelåldersmän efter sex-sju kilometer, försökte hänga på, men släppte - dom var på tok för snabba. Blev lätt attackerad av en kanadagås vilket resulterade i dagens högsta pulshöjare. Svettigt, drog av tröjan, insåg att jag redan tappat tejpen på högra bröstvårtan. Gick i mål, grejerna kvar, pigg, glad, mot Djurgården.





🏃‍♂️ 2 - Djurgården


Som sagt, logistiken. Det tog lite längre tid än jag tänkt att ta mig från Haga Södra till Djurgårdsbron. En bil skulle underlätta mycket om man tänker köra alla de här rundorna på en dag. Visst, transporten blir ett välkommet avbrott för mig, tid för återhämtning, intag av energi och stretch, men också lite stressande.

Just efter starten på andra sträckan känner jag ett hugg i höger vad. ”Shit” är min första tanke, men det ger tack o lov med sig direkt. Sträckan är bekant för mig och att det börjar falla några droppar regn stör mig inte det minsta. Löpningen flyter på bra fram till att jag kommer till Kafé Ekorren, där har jag svårt att förstå sträckningen. Springer säkerligen en omväg, men kommer tillslut ut på vägen som tar mig förbi Cirkus och Gröna Lund. Väl i mål känner jag bara, ”Nästa”. Och en liten stress över att hinna med alla sträckor innan jag måste hämta kidsen. 





🏃‍♂️ 3 - Kungsholmen


Så oerhört opåverkad av två mils löpning drar jag i väg på tredje sträckan. Min påse lämnade jag hos en snäll tjej på Boulebar. Hade lång transfer, fick i mig nån jellygrej, en banan, vätska och en dubbel espresso på vägen. Till en början är banan flack och bekant för mig, men jag börjar bli törstig. Efter fyra-fem kilometer kan jag knappt tänka på nåt annat än vatten. Löpningen flyter däremot ändå på utan problem men jag märker att pulsen hoppat upp ett snäpp, dock inget som påverkar min upplevda ansträngning.

Vid Kristinebergs tunnelbanestation stannar jag och köper vatten. Antagligen det godaste på hela dan. Sen blir det lite orientering. Återigen en liten omväg på grund av att jag inte kollar den detaljerade kartan. Upplever lite frustration, rundan blir lite för lång men det gör mig inget när jag väl hittar vägen till målet. Jag börjar känna mig hungrig och funderar på om jag kan hinna med både Årstaviken och Södermalm innan jag måste hämta barnen. Himlen öppnar sig och regnet faller friskt. Jag är dock skyddad av träd vid utegymmet i Rålis där jag sträcker ut benen lite grann och käkar en banan.





🏃‍♂️ 4 - Årstaviken


Resan mot söder är bara två stopp med bussen och väl framme på Södermalm har solen återigen kommit fram. Nu är jag I mina ”hemtrakter”, de två återstående sträckorna kan jag springa i sömnen. När jag startar den fjärde är jag inte helt beslutsam om vilken jag egentligen ska ta. Kalkylerar tid och känner att jag inte kommer hinna med båda två innan jag måste hämta barnen, så det får bli Årstaviken. Kommer knappt ihåg hur jag tog mig till den kuperade sträckan på Årstasidan av viken, däremot kommer jag ihåg att där, där började det bli jobbigt. Jag har då sprungit dryga 34 kilometer och varje uppförsbacke känns som en slalombacke. Här brukar jag ibland springa intervaller, trycka på som bara den, men nu väljer jag att mestadels gå när det är uppför. Jag hallucinerar lätt om mjukglass och Cola Zero - det är tydligt att min kropp söker energi. Mentalt är jag dock ändå med.

Om jag jämför med när jag sprang maran förra året så upplevde jag en liknande dipp redan vid 25 kilometer då, så min träning har ändå gett tydliga resultat. Vid målgång känns det som jag ändå återhämtar mig hyfsat snabbt, men jag är trött.

Köper en shake i tunnelbanan på väg hem, ”Du får en stor för att du har sprungit.” Självklart blir jag glad eftersom jag beställt och betalat för en liten, men ändå lite sur eftersom jag inte får frågan hur långt jag har sprungit.

Jag vill bara skrika; ”Jag har sprungit 38 fuckin’ kilometer! Och jag ska springa mer!”.

Avbrottet kommer ändå lägligt. Jag har så stort behov av energi. När jag kommer hem kissar jag för första gången sen jag gick hemifrån typ åtta timmar tidigare.





😴 - ”Rasten”


”Kan vi flyga drake, det blåser ju?” frågar min son på vägen hem. Vi lyckades inte så bra i helgen och även fast jag bara vill gå hem och leverera fram lite mat till honom och hans lillasyster svarar jag ”Okej då!”. Så det blev så att säga lite aktiv vila. Försöker springa upp draken, försökte vänta in rätt vindar, men nä, inte lyckades vi den här gången heller.

Enligt mina kalkyleringar skulle jag ha hunnit med även sista sträckan innan jag skulle hämta upp kidsen, men all transport mellan sträckorna tog längre tid än jag trott.

Men några timmar senare, efter att vi käkat och så, kan jag dra iväg till dagens sista runda; Södermalm runt.





🏃‍♂️ 5 - Södermalm


Innan jag beger mig mot Södermalm och mitt sista löp för dagen kollar jag lite på mina tider från dagen och inser att om jag gör de återstående 10,7 kilometrarna under 63 minuter så kommer jag få en totaltid på sub 5 timmar. Känns ändå rimligt tänker jag, men är osäker på om mina ben är med på samma resonemang. Känner en viss orolighet inför att starta igång maskinen igen, jag har ju ändå nästan fyra mil i kroppen, en sträcka jag bara sprungit på en dag vid ett tillfälle tidigare.

När jag väl lämnar utegymmet vid Eriksdal blir jag återigen förvånad över hur lätt det ändå känns. Jag ligger just under 5:30-fart och bara maler på.

Startplatsen är lite ovan för mig, jag brukar typ alltid starta vid Tanto, så jag blir lite lätt mindfuckad när jag rundar udden vid Danvikstull. Här brukar jag vanligtvis vara halvvägs runt söder, nu har jag bara gjort dryga tre kilometer, men det finns bara en tanke i min skalle; tugga, tugga, tugga. Nu ska jag kämpa på intill till sista metern och jag kan tillåta mig att ligga på ganska hårt, jag behöver inte spara nåt längre. Splittarna ligger mellan 5:09 och 5,32, min puls är högre än någon gång tidigare under dagen, men min upplevda ansträngning är inte alls på samma nivå. Det känns faktiskt ganska behagligt.

Jag räknar sekunder och minuter, inser att jag har ganska mycket till godo för att klara mina sub 5 timmar och jag går i mål med stor marginal. Känslan är smått surrealistisk. Vid vanliga lopp finns ju alltid en mållinje, människor som hejjar, ett tydligt slut och en medalj som placeras runt halsen. Nu har jag precis fullbordat min största fysiska prestation någonsin och står alldeles ensam vid ett utegym i Eriksdal.

Tiderna är annorlunda. Nu får jag vänta på att min finishertröja kommer med posten. Men det är guldvarianten, så den tål att väntas på.





Jag var ju ganska säker på att jag skulle klara utmaningen. Jag var ganska säker på att jag skulle klara av att springa alla de fem sträckorna. Jag tvivlade aldrig. Det fanns inte vid ett endaste tillfälle under dagen en tanke på att jag inte skulle fullfölja alla fem sträckorna.
På vägen hem häller jag i mig en öl. Sällan känt mig så värd en stor!





Totalt har jag enligt Garmin sprungit 49,02 kilometer under dagen, lite längre än bansträckningen, men det är förklarligt med tanke på de gånger jag virrade runt och inte riktigt hittade vägen. Min totala tid landar på 4:53;56. Jag är stolt, glad, impad. Och trött. Men också så förbannat lycklig.





Behöver inte direkt någon vaggvisa för att somna på kvällen. Och dagen efter är jag märkbart påverkad av min prestation. Jag är trött, har svårt att koncentrera mig på dagens jobb, käkar lunch klockan elva och klockan två, tydligt att jag tömt mig på bränsle. Kroppen känns ändå okej, men benen, ja de värker på både ett och två ställen.

Men varför... ja, varför ska man utsätta sig för utmaningar som den här?

För mig är det tydligt. Jag behöver morötter för att orka motivera mig till att träna under årets alla månader. I år var mitt största mål att springa mitt andra marathon, men när allt blev inställt tyckte jag att Sthlm Five var ett bra substitut. Och jo, det klarade jag med bravur. Det här kommer jag kunna leva på länge.  


🏃‍♂️ 🏆 🖐



Mark